Isfiske, öring och röding 
Isfiskesäsongen inleds med ett tidigt fiske på tunna och genomskinliga isar utan snö. Fisket kan vara givande. Allra första isen brukar, förutom att den är för tunn att gå på, inte bjuda på det bästa fisket. Bäst är det oftast efter en vecka eller två, vid omslag till varmare väder, eller före ett inkommande rejält oväder. Någon cm snö på isen kan vara bra.

I början av säsongen, eller till exempel vid rödingpremiärerna (10/12-2022 Burusjön, Hemsjön, Öresjön Idre, och 11/2-2023: Näcksjön, Övre Trollsjön, Bumlingtjärnarna, och Siktjärn) kan det fungera med lite av varje att fiska med. De på senare tid allt populärare blinkpirkarna lockar dock starkare och innebär en fördel om man sitter i en klunga på premiärfisket. Senare på säsongen kan de ha motsatt effekt, i alla fall på grunt vatten. Vilken blinkfärg är bäst? Red har fått fisk på alla provade färger, men konstaterar att vitt, blått, orange och rött är populärast. Nu finns också lampor som rör sig, eller blinkar i flera olika färger. Någon ofiskad röding kan säkert hugga även på sånt.

Rödingen är ofta positiv till nyheter. Fiskar man på samma platser, lönar det sig i regel att prova en ny färg eller ett nytt bete varje gång. Det vill säga om man vet att ingen annan varit där och provat ens nyheter redan! Samma sak gäller också för rörelsemönstret på fiskedonen. En intensiv rödingdarr kan ibland fördröja huggen påtagligt, eller till och med skrämma fisken. Har man själv skrämt fisken vet man ju vad den är rädd för och kan prova något annat. Stora, gamla fiskar kan tidvis hålla till på vissa platser och blockera fisket med sin misstänksamhet.

Mäskning
Mäskning har flera uppenbara fördelar. Öringar eller rödingar håller till i området och spanar efter mera mat i flera dagar. Ätande fiskar är fångstbara fiskar! Det kan dock vara idé att vara lite sparsam med mängderna av mat. Fiskarna blir mätta, och tar lång tid på sig att smälta maten i det kalla vattnet under isen. En knapp näve ost var tredje dag är ett ungefärligt riktmärke. Ett rödingstim smäller förstås i sig så små mängder på nolltid, men det verkar inte spela så stor roll. De kommer tillbaka rätt snart om de har börjat äta på ett ställe. Däremot verkar mäskplatsen spela stor roll. Vissa ställen fungerar och andra fungerar inte. Det beror antagligen på hur rödingarna rör sig längs sjöns bottnar, de verkar gå i vissa områden, men inte i andra. Bara 30 m "fel" kan faktiskt räcka för att mäsket ska ligga orört i veckor! Har man fisk framme på mäskplatsen, är mindre och diskretare fiskedon, som t ex mormyskor vanligen effektivast.

Fet, riven ost är bra att mäska med. Majs är mindre bra eftersom fisken inte kan tillgodogöra sig den. De som sysslar med modernt mete använder olika typer av malda vegetabilieblandningar (groundbait, dvs mjöl). Öring och röding är inte intresserade av mjöl, men det kan ha en funktion som bärare av doftpartiklar. Bara doft räcker liksom inte, den måste transporteras till fiskens näsa också. På hemsidor om modernt mete kan man hitta mera information om denna fascinerande vetenskap. Om man vill kan man alltså prova att smaksätta osten (och ev groundbait) med något, det finns doftmedel, t ex med räksmak att köpa. Var sparsam med mängderna av doftmedel, det är lätt gjort att överdosera och då kommer fisken, som ju har ätit eländet, att smaka och lukta av doftmedlet. Doften sitter dessutom på fingrarna och gör sig påmind när man ska äta även annat än fisk osv. Kort sagt, det kan lätt bli väldigt mycket för mycket. Till exempel fanns för några år sedan ett lockämne som stank gammal hundspya. Det var ganska bra på att locka fisk, i alla fall öringar och gäddor. Men efter ett tag luktade allt som fanns i bilen, alla fiskegrejer och alla kläder av eländet. Snacka om aptitdödare! 

Red brukar därför hålla sig till sånt som är någorlunda ätligt för människor! Det är dessutom värt att nämna att fiskarna, både vilda och "tama", har en tendens att äta fimpar! Kasta därför aldrig fimpar på isen eller i vattnet!

Abborre
Abborrar äter sällan aktivt under isen på samma sätt som öring eller röding. De brukar till exempel inte bry sig särskilt mycket om mäsk som ligger på bottnen. Endast på den snöfria höstisen och sent på vårisen drar de omkring i jakt på mat. Under högvintern verkar de vara stationära och knappt röra sig alls. Man får en känsla av att de står kvar där de liksom hamnade. Möjligen med lite rörelser upp och ner i någon djupbrant, men inte så mycket mer. Så brukar det vara i våra vatten, där isarna är tjocka och snön ofta halvmeterdjup ovanpå. Det låter ju som om det skulle vara svårt att få någon abborre mitt i vintern, men det är det inte. Tvärtom, hittar man dom, så är dom i regel fångstbara.

Det finns en del saker som kan göra det lättare att få abborre. Först och främst att aktivt söka fisken, ungefär på samma sätt som en tävlingsfiskare gör. Borra sig fram, på en och en halv, två, tre eller fyrametersnivån (ibland djupare). Sjunkträd, risvasar, stenkummel och natebankar är exempel på bottenstrukturer som brukar locka mycket abborre och även stora abborrar. Att leta reda på sådana platser på sommaren och hålla dem i minnet till vintern är en bra idé (eller GPS-ens minne).

Abborrarna har en aktivitetstopp som kan vara ungefär en kvart, sedan avtar deras huggvilja ofta. Det gäller från man kommit till ett område där det finns fisk och har dragit upp den första abborren. Det bästa man kan göra när huggviljan avtagit, är att byta hål rätt rejält, åtminstone en 40 - 50 m bort. Ofta kan det sedan löna sig att gå tillbaka och fiska igen i det givande området, inom en inte alltför lång tid (20 - 30 min). När man vet att det finns stor abborre på plats, kan man ibland cirkulera i området någon timme innan den första stora abborren hugger. Annars är helt ofiskade områden i regel mest givande. De ofiskade abborrarna hugger oftast bäst, särskilt på pirk. För efterfiske är mormyskor effektiva. Ett givande område kan även ha viss utsträckning ut mot djupet eller in mot land. Ett par hål in mot land är ofta värt att prova, inte sällan kan det ge större fisk, särskilt på våren.